om omigen i Botkyrka konsthall
Lördagen den 5 mars öppnas utställningen om omigen i Botkyrka konsthall. Torbjörn Johansson visar gestaltningar med rum, ljusfenomen och projektioner. Han har byggt om hela utställningslokalen med en serie unika konstverk, att uppfatta och uppleva kroppsligen och även för den häpnande möjligheten att kliva in i en målning och uppleva dess duk som en extra hud.
Torbjörn Johansson är målare. Han har djupt intresse för att utforska måleriets väsen och fenomen, dess gränser och sublimitet, dess rumslighet och objektsstatus. Ibland målar Torbjörn Johansson med tjocka, oblandade färgsträngar och ibland med det rena pigmentet. Vid flera tillfällen har han ”målat” med ljus och projektioner. Utställningen om omigen tar fasta på Torbjörn Johanssons måleri där färgens materialism nästan helt övergår till fysikaliskt ljus och vice versa, pendlingen mellan ljus och färg och dess rumsliga utsträckning.
Vilken målare har lyckats med den ”alkemistiska” drömmen att måla ljus? Att ur ett stycke duk, bearbetad med olja och pigment, skapa ljus som direkt strålar ut ur bilden, som en sol- eller månstråle? Ingen konstnär har lyckats förverkliga en sådan dröm men många har genom historien funnit vägar att frammana illusioner av ljus i betraktarens öga; i t ex Rembrandts ljusdunkel ser vi diffusa frammaningar av ljussken genom kontraster mellan ljuset och dess motsats – mörkret. Impressionister, t ex Monet och Renoir, målade fram illusioner av starkt solljus och solreflexer med hjälp av färgade skuggor och komplementfärger. Betraktarens villiga öga hjälper här till att arbeta fram illusionen av ljus och lysande punkter.
Färg är i fysikalisk mening ljus. Och vice versa. Ändå framstår sisyfosarbetet att omvandla färg i kemisk, materiell mening till ljus som ett hopplöst projekt. Torbjörn Johansson vill i utställningen ”om omigen” måla med färg i den fysikaliska formen, som ljusvågor i luften av färger i spektral förening och nyförening för att skapa helt nya upplevelser av måleriets natur. Han visar ljuset, dess nyanser och skiftningar i både naturlig och artificiell skepnad.
Botkyrka konsthalls utställningsrum har omgestaltats genom tre nya rumsbildningar som Torbjörn Johansson har installerat i lokalen. Ytterst enkla och rena textilmaterial skapar tre separata och koncentrerade mikrovärldar, omslutningar, med plats för kontemplerad upplevelse.
Det första rummet erbjuder en direkt upplevelse av det naturliga ljuset, så som det verkligen är och så som det direkt uppenbarar sig för vars och ens medvetande i stunden. Inom fenomenologin utgör den direkta åskådningen den allra högsta formen av närvaro. Som den högsta formen av sanning. I Torbjörn Johanssons första omslutning skapas alltså en scen för att se ”det” som ytterst gör att vi ser och är synliga. Man skulle kunna tycka att omslutningen bildar ett tomrum. Som att ”spinna en skygg kokong av ljus kring det hittills osedda.” att mana till ett aktivt och medvetet betraktande; ”Att se men inte titta efter, att fånga något innan det fått ett utseende.” Visa på en skillnad mellan ”Att se eller ha något framför ögonen.” [Curt Asker, Tillfällen, 1989] Men hur ser ”det” ut egentligen? Det här är alltså ingen avbild utan ett stycke av ”verkligheten” så som den uppenbarar sig i Botkyrka, Tumba, konsthallen just i nuet.
Den andra omslutningen bildar ett helt slutet rum som besökaren kan gå in i ensam eller med sällskap. Man stänger in sig som i en lätt luminerad kroppsstrumpa och upplever här ett annat ljus och även en ”ljusets och färgernas andning”. Det naturliga dagsljuset blandas med ett artificiellt ljus som vid teknisk uppmätning håller en mycket kall ljustemperatur. Den känslomässiga upplevelsen blir dock den motsatta, ljuset uppfattas av ögat som varmt när det kontrasteras mot dagsljuset. Det pulserar sakta så att man kan uppfatta skillnaden mellan de blandade och oblandade ljuskällorna och även de återsken av färger som uppstår i rummet. Man har tagit ett kliv rakt in i målningen och upplever dess uttryck med hela kroppen. Man har fått målarduken som en extra hud. ”Målningen”/rummet är ett objekt i rummet men också ett fönster mot världen utanför. Den traditionella motsättningen mellan verket som bild (ett objekt i rummet som lever ett eget, autonomt, liv) eller avbild (som ett fönster mot världen, en illusion av en utanliggande verklighet) upplöses på ett subtilt sätt här inne.
Det tredje rummet skapar på ett sätt en illusorisk scen, ett slags bedrägeri. På utsidan ser man en omslutning som påminner om en veckad kjol upplyft en liten bit från golvet av ett vackert och sagoskimrande blått sken. Väl insluten i den omslutande ”kjolen” får man en motsatt upplevelse av ett oväntat ljusfenomen. Som en blixt från klar himmel bländas ögat av ett starkt sken, den harmoni och skönhet man förväntade sig att omslutas av uppenbarar sig inte, tempot och intensiteten har accelererat och stegrats och det är svårt att överhuvudtaget se, eller att urskilja vad man ser.
Tre rum, tre rytmer, tre grader av artificiell inblandning skärper vår perception och förmåga att uppfatta. Förmodligen har vårt seende förändrats lite grann för lång tid framöver efter utställningsbesöket.
Torbjörn Johansson visar även tre videoverk i form av projektioner; då och nu, siesta och tur och retur. Varje verk bär sitt eget uttryck för fascinerande ljus- och färgfenomen, för färgens fysikaliska utsträckning i rummet och dess materialitet, för upplevelsens plats, tid och tempo.
Under utställningsperioden är Torbjörn Johansson även aktuell med scenrummet i Eva Liljas 2 dansföreställningar Döden, döden samt Nöd och lust på Kulturhuset i Stockholm.

Elisabeth Fagerstedt