Frågan om vad konst är torde numera vara utagerad. Det mesta kan helt enkelt vara konst, om bara förutsättningarna är de rätta. Men det finns ändå vissa gemensamma nämnare som håller samman alla de företeelser vi kan kalla konst. Oavsett om den uttrycks i form av måleri, skulptur, fotografi, video, installation eller performance har den exempelvis en utsträckning i rummet och tiden. Konstverket är ett objekt eller en bild vi tar på, tittar på. Eller så är den ett händelseförlopp som vi deltar i med eller mot vår vilja.
Torbjörn Johanssons konst utgår från dessa förutsättningar, samtidigt som han överskrider de gränser som alla definitioner sätter upp. Hans verk uppträder, som all annan konst, i ett avgränsat rum och den utgår från objekt som förmedlar sinnesintryck, som lockar oss till en upptäcktsresa i det lilla formatet. Men det är inte tingen i sig och relationen mellan dem som är det viktiga. I stället ligger fokus på det tomrum som breder ut sig mellan tingen, det lika självklara som osynliga utrymme som både är scenen för våra upplevelser och mediet där tiden sträcker ut sig. Här är det företeelser som ljud och ljus som härskar, och som förvandlar verkligheten från något solitt materiellt till ett lättflyktigt tillstånd som mest av allt påminner om naturfenomen hav och himmel. Framför allt riktas vår uppmärksamhet mot de knappt urskiljbara skarvarna mellan två tillstånd, ljus-mörker, ett tvärsnitt i tiden som inte besitter några fasta egenskaper utan ständigt förändras.
De material Torbjörn Johansson använder sig av leder ofta (men felaktigt) tankarna till den industriellt orienterade minimalismen: plast, metall, lysrör. Ändå är han i själ och hjärta målare, och som sådan är han högst medveten om ljusets betydelse, såväl för konstnären som för betraktaren. Utan ljus finns inga synintryck, vilket inte betyder att ljuset enbart fungerar som en budbärare för synintrycken. Ljuset består i sin tur av färger, färger som kan återfinnas på målarens palett. I sin installation utgår konstnären från ett antal ”färgpelare”, som får träda i samspel med det omgivande rummet genom ett belysningssystem som ömsom tänds, ömsom släcks sektion för sektion. Resultatet blir ett finvävt mönster av skuggor och ljusfläckar, som får en varierande form och utbredning helt beroende av var i rummet betraktaren väljer att placera sig.
Konst uppfattas ofta som en skapande verksamhet underkastad en viss disciplin och kontroll. Torbjörn Johansson väljer dock en motsatt väg. Lika lite som det i ateljéns laboratoriemiljö går att exakt kalkylera ljuseffekterna som verket framkallar kan två eller flera betraktare vara säkra på att dela exakt samma upplevelse. Alla har vi vår egen fysik att ta hänsyn till, och våra sinnen är minst av allt kalibrerade på samma nivå. Torbjörn Johansson vill att vi skall överge den vanliga försiktighet med vilken vi brukar utrusta oss när vi besöker konstutställningar. I stället skall vi låta oss överraskas och bli varse att det inte finns ett enda ”sant” perspektiv som ger oss alla nycklar till utställningen. Alla sitter vi inne med vår del av sanningen om konstverket, och den är inte beroende av något vi läst oss till.Det enda krav som ställs på oss är egentligen att vi vågar vara närvarande i installationen med alla våra sinnen öppna på vid gavel.
ANDERS OLOFSSON
Konstkritiker