Det finns nog ingenting mer provocerande än ett stopp. En återvändsgränd är en nitlott, ett rödljus ett nederlag. Vi är besatta av att aldrig behöva stanna. Vi vill göra allt i farten.
Denna självinsikt bland modernismens första arkitekter födde en helt ny syn på vad våra rum är till för och hur de därför bör utformas. Studier av rörelsemönster blev utgångspunkten för såväl kökens som vägnätens omformning. Hela samhället kunde öka hastigheten.
Men vi verkar inte njuta av den vunna rörligheten. Istället blir vi vansinnigt stressade när vi måste vänta. Den trafikljusreglerade korsningen är farlig just för att den provocerar oss till att tävla mot det röda ljuset.
Det är därför inte konstigt att rondellen har blivit den moderna tidens älskling. Trafikströmmarna flyter på, vävs ihop, flätas samman i en stor mjuk strömvirvel.
Den moderna rondellen, där man lämnar företräde innan man cirkulerar, uppfanns i Storbritannien 1956 och har successivt ersatt vägkorsningar i hela världen. I Sverige har antalet rondeller ökat radikalt från 150 på 80-talet till runt 1000 idag. Förutom den bevisat högre trafiksäkerheten finns det två andra argument för rondeller – det är billigare utan rödljus och det skapas en ny plats som, som det står på kommunförbundets hemsida, ”kan bli ett landmärke”.
Få kommuner i Sverige har missat den möjligheten. Små tidigare obemärkta vägskäl förvandlas till pompösa anslag med blomsterprakt och jätteskulpturer mitt i ingenstans.
Sällan har jag sett en så känslig gestaltning av en rondell som den intill Voxnan centralt i det lilla samhället Alfta några mil väster om Bollnäs. Ett nav där fem vägar flätas samman.
Vägkorsningen är ju egentligen grunden för staden: Där två vägar korsas, där möts människor för att byta varor. Just i Alfta har många människor mötts för att sälja och köpa lin och linnetyger som varit en stor näring i trakten.
Konstnären Torbjörn Johansson har bokstavligen vävt ihop detta sammanhang som en poetisk påminnelse om varför korsningen uppkommit. Inspirerad av linnetygens vävmönster har han använt mönstrade betongplattor och lagt som en duk på en upphöjd sockel i rondellens mitt. Linnevävens lågmälda karaktär av enkel elegans och slitstark bruksvara passar bra att överföra till den vardagliga betongen. Rondellens väv ändrar karaktär efter tid på dygnet och efter årstidernas skiftningar. På natten får väven av gångvägar som korsar bilvägarna och rondellens mittsockel stöd av ledande ljusslingor. Nergrävda värmeelement förstärker vävmönstret genom att smälta snön fläckvis under vintern. Till sommaren har konstnären föreslagit linplantering.
De allra flesta som glider genom rondellen på dagen lägger nog inte märke till konstverket utan kan njuta av tydlig och elegant orientering. Men just i det här fallet kan jag rekommendera ett stopp för att även stillastående låta sig tjusas av rörelsens former.

Katarina Dahlgren