14 december 2011 kl 16:59, uppdaterad: 16 december 2011 kl 15:52 Video Rafaë Rozendaal, Torbjörn Johansson Nordin Gallery, Tulegatan 19 Tom 18 december Torbjörn Johansson Färgfabriken , Lövholmsbrinken 1 Tom 8 januari
Holländsk-brasilianske Rafaë Rozendaal tillhör den andra generationens webbkonstnärer, de som slog igenom efter ”pionjäråren” som föregick dotcom-kraschen 2000. Kanske är det därför hans webbverk är mindre konceptuella och utopiska än föregångarnas. Istället skapar Rozendaal tekniskt raffinerade konstverk där ljusintensitet och monokroma färgfält för tankarna till modernistiskt måleri, liksom till Olafur Eliassons eller James Turrells ljuskonst.
På Nordin gallery visar Rozendaal två installationer som bygger vidare på temat ljus och monokroma färgfält. Den ena installationen är stram och består av olika stora, kvadratiska speglar. I den andra använder konstnären videoprojektorer och speglar för att skapa komplexa bildflöden på väggarna.
Men Rozendaal är ingen renodlad illusionist. Datorer och projektorer har lämnats synliga och blir därmed en del av verket och storleken på speglarna visar sig vara identiska med måtten på platta tv-apparater.
Referenserna till medievärlden och den synliga tekniken ställer Rozendaal i en kritisk tradition. Men som sådan väger utställningen lätt. Det som gör den intressant är hur de två olikartade installationerna balanserar mot varandra. Både i den minimalistiska stramheten och i det kaotiska bildflödet uppstår många komplexa rumsligheter som är omöjliga att bena ut.
Torbjörn Johansson är en målare som i likhet med Rozendaal har utvecklat sitt konstnärskap till att innefatta rumsliga installationer, där han ofta använt både video och ljus. På Färgfabriken låter han det måleriska smälta samman med det mediala och skapar förskjutningar mellan det autentiska och kopian, mellan verklighet och dokumentation.
I första rummet finns en dörr på kortsidan. Under dörrbladet skymtar en färg på väg att rinna ut. Denna dörr dubbleras av en videoprojektion i fullskala på motsvarande plats i det andra rummet, men här kan vi se hur färgen långsamt tränger fram. Liknade grepp återkommer i andra verk. Den fullskaliga fotoväggen som visar hur någon målar ett brett streck på väggen i ena rummet motsvaras av ett identiskt, faktiskt målat streck i det andra rummet.
I andra verk förvandlas färgen till något hotfullt och kusligt. Tjocka färgklumpar tränger fram mellan golvets tiljor och i två små videoverk ser vi tjock, gul färg plötsligen rinna ut genom ett hål i väggen och bilda en märklig pöl på golvet.
Johanssons installation tycks sträva mot en punkt där inte bara rummet, utan hela realitetsbegreppet sätts i fråga. Här går han längre än Rozendaal, vars kombinationer av data, video och speglingar skapar skenbarheter som saknar Johanssons fysiska materialitet. Samtidigt visar utställningen hur svårfångad denna fysiska realitet är och hur lätt den flyr in i teoretiska och intellektuella frågeställningar. Frustrerande – men utmanande.
