Mina damer och herrar, kära vänner.

Den bästa konsten låter sig inte förklaras, den är inte en rebus och man kan inte peka på, att den likt litteraturen handlar om det eller det. Den bjuder en upplevelse, som kan vara djup och existentiell, men den står inte i tjänst hos något. Den kan inte ”förstås”.

Det finns en intressant polemik mellan en av Europas största diktare, Johann Wolfgang von Goethe, och ett av mänsklighetens största genier, matematikern och fysikern Isaac Newton, och den rör färgen. I sitt epokgörande traktat Opticks, från 1704, härledde Newton, genom att bryta ljuset genom en prisma, de sju grundfärgerna rött, orange, gult, grönt, cyanblått, ultramarin och violett, ur vitt och hävdade, att färg är en rent fysikalisk storhet, som genereras av ljusvågor av olika höjd. För Goethe, som publicerade sin egen färgteori 106 år senare, var Newtons hävdande av en helt igenom sekulär verklighet anstötlig. För honom var färgen en ren uppenbarelseform för Gud. Det är för övrigt från Goethe, som Torbjörn Johansson lånat titeln till denna utställning: colores apparantes, färger som uppenbarar sig. I fysikalisk bemärkelse är det klart, att Newton har rätt, men i humanistisk lika klart, att också Goethe har en poäng.

För oss, som hela tiden får vår livskänsla - och därmed insikten, att det är ett mirakel att finnas till - underblåst genom umgänget med konsten, är ju detta närmast en självklarhet.Missförstå mig inte, för mig är ordet Gud tre bokstäver utan bestämt innehåll, men den poetiska energi som finns i upplevelsen av konstverket fyller mig med förundran och glädje och t.o.m. ibland med vördnad.

Så kan man också påminna om 1600-talsfilosofen Cartesius, som kallades till Stockholm av Drottning Christina och dog i lunginflammation här. När han obducerade, sökte han också efter var i kroppen, som själen kunde tänkas ha sitt säte. Han kom fram till att det måste vara i tallkottkörteln, pinus glandula, som ligger bak i huvudet mellan storhjärnan och lillhjärnan. Det är roligt, att nutida forskare har kunnat påvisa, att när ljus faller in i ögonbotten, så går en signal till just denna körtel, som då sätter igång att producera ett hormon. Ett hormon, som gör oss pigga, glada och upplivade. Som ger oss vårkänslor…
Allt sånt här kommer i mina tankar, när jag ställs inför Torbjörn Johanssons verk och det vi ser här i dag är det vackraste, som jag hittills sett av honom.

Det är en gammal sanning, att man inte blir målare inför en vacker solnedgång, utan inför en målning av en vacker solnedgång och i mina samtal med Torbjörn Johansson har jag försökt att stilla min nyfikenhet, genom att pejla vilka äldre kolleger och konstupplevelser, som varit viktiga för honom.
En sådan avgörande upplevelse hade han 1983 i Helsingfors – han var då 24 år gammal - och det var inför ett verk av Richard Serra. Den amerikanske minimalisten, som alltid försökt att skapa verk av total autonomi, som kraftfullt och påtagligt finns i vårt eget rum, men som inte står i tjänst hos berättelser, intellektuella kontexter eller ideologier.
En annan är Barnett Newman, en av den västerländska konstens största målare och en av dom, som kraftfullast ställer oss inför det mysterium, som ljuset och färgen är.
Vidare talar han om Gerhard Richter, och framförallt om dennes BACH-svit, de fyra stora målningar, som finns i Moderna Museets samlingar. Här är det Richters exempel, som är viktigt. Att tvinga in sig i ett hörn, att minimera sina uttrycksmedel till ett fåtal beståndsdelar och sedan försöka, att utvinna så mycket som möjligt ur det. Att få ut mer ur mindre. Och när man står inför dessa målningar, hänförs man av deras komplicerade rumsligheter och inre ljus.
Genom användningen av lysröret har jag också trott, att Dan Flavin kunde vara en utgångspunkt, men inte alls. För Torbjörn Johansson är lysröret ett element att teckna med – och här inte bara med glasrörens raka streck, utan också med sladdarnas nerviga linjer - och på samma sätt, som klassiskt måleri bygger på ljus och rum, så gör hans egna installationer det. På så sätt gräver han i måleriets tradition med nya verktyg.
En kollega återkommer han dock ständigt till och det är amerikanen James Turrell, en ljusmystiker, som i trettio års tid hållit på, att i en vulkankrater i Arizona skapa ljusgenomdränkta rum, som utmanar ett konventionellt seende. Själv har James Turrell sagt, att han vill ge betraktaren av sina verk samma upplevelse av ordlöst tänkande, som när man stirrar in i elden…

Just konventionerna, vanorna, som i värsta fall övergår i utmattande slentrian, är också en måltavla för Torbjörn Johansson. I sina verk vill han försöka få oss att vidga perceptionen, att skärpa ögat och bli varse också små, små nyanser och förbisedda fenomen.

I denna, hans hittills rikaste orkestrering av ljus och färg, arbetar han över hela registret, från intensiv ljuschock och bländning, till de mest subtila efterbilder, där hjärnan skapar flyttbara geometrier och vänder på färger, på det mest fantastiska och underbara sätt. Till skillnad mot i det klassiska måleriet, där ljuset är fruset i ett evigt ögonblick, utspelar det sig här i vår egen tid, i samklang med min egen puls och andning. När jag i Torbjörn Johanssons ateljé hört honom beskriva det här projektet, har det slagit mig hur modig han är. En målare kan lugnt arbeta i ateljén, tills resultatet blir sådant, att han vill visa det för andra. Torbjörn måste sätta allt på ett kort och får inte se resultatet förrän precis innan vi kommer in i rummet.

När jag påpekade detta berättade han något intressant. Han är född och uppvuxen i glasriket och blev tidigt fascinerad av glasblåsningen, som han lärde sig bemästra. Att man med sina lungor och i samarbete med elden och tyngdlagen, kan forma glasmassan efter sin vilja och hitta de mest underbara former.
Detta, att totalt gå upp i ögonblicket och att sätta allt på ett kort, utmärker Torbjörn Johansson. I detta försök att uppgå i nuet – att nå det psykologerna kallar flow – vill han också ge oss tillbaka den intensitet och öppenhet i upptäckandet – den närvarokänsla – vi hade som barn. När världen ännu var ung. Nu råkar jag veta, att ett italienskt ord för misslyckande, som blivit internationellt, kommer just från de venetianska glasblåsarna. Om man inte förmår, att utnyttja tyngdlagen, värmen och vara tillräckligt snabb i tanke och i händer, så blir det bara en flaska i änden av blåsröret, ett fiasco.

Den utställning, som Torbjörn Johansson bjuder oss att göra en upptäcktsresa genom - termen är hans egen – är i stället värd de varmaste applåder.

Tack Torbjörn